Synnedsättning

Nedsatt syn, även kallad låg synförmåga, kännetecknas av en avsevärd nedsättning av synfömågan som inte kan korrigeras till normal nivå med hjälp av vanliga glasögon, kontaktlinser, medicinska behandlingar eller kirurgi (Silverstone et al., 2000). Personer med nedsatt syn har svårt att utföra visuella uppgifter, även med hjälp av korrigerande linser, men kan förbättra sina prestationer genom att använda kompensatoriska strategier, hjälpmedel och miljöanpassningar (Corn och Koenig, 2004).

Begreppet "nedsatt syn" omfattar en rad olika tillstånd som ligger mellan normal syn och blindhet, från lindrig till svår synnedsättning, med undantag för total blindhet. Termen "nedsatt" anger en synnivå som är under den normala, medan "syn" skiljer den från blindhet. Detta tillstånd kan avsevärd hindra en persons förmåga att lära sig eller utföra dagliga aktiviteter, men det tillåter ändå viss funktionell visuell discriminering. Världshälsoorganisationen (WHO), definierar nedsatt syn som en synskärpa på mindre än 20/60 (0.3) Det Internationella Rådet för Oftalmologi (ICO), har föreslagit en funktionell definition: nedsatt syn är en synnivå som kan förbättras med hjälp av t.ex. förstoring, belysning och kontrast, tillsammans med synersättande metoder som talböcker (Dutton och Bax, 2010; Colenbrander, 2002; WHO, 2016).

Blindhet enligt ordbokens definition innebär total avsaknad av synförmåga, vilket är relativt sällsynt. Världshälsoorganisationen (WHO), ger en numerisk definition av blindhet som innebär att ha en synskärpa på mindre än 3/60 (20/400, 0.05). Detta innebär att en person med denna nivå av synnedsättning kan se på 3 meters avstånd vad en person med normal syn kan se på 60 meters avstånd. Det Internationella Rådet för Oftalmologi (ICO), lägger till ett funktionellt perspektiv och definierar blindhet som ett tillstånd där personer inte har någon syn, eller så lite att de i första hand måste förlita sig på synersättande tekniker såsom att använda vit käpp, läsa punktskrift eller att använda hörseln för att orientera sig i sin omgivning (Dutton och Bax, 2010; Colenbrander, 2002; WHO, 2016). ​

Okulär synnedsättning - OVI, är en synnedsättning som orsakas av sjukdomar som påverkar ögonen eller synnerven (Dutton and Bax, 2010). Detta kan omfatta ett brett spectrum av tillstånd som försämrar ögats eller synnervens förmåga att effektivt överföra visuell information till hjärnan.  

​

Tillstånd som kan leda till OVI innefattar:

​

• Katarakt: Grumling av linsen, vilket leder till nedsatt syn.

• Glaukom: Förhöjt intraokulärt tryck som orsakar skador på synnerven.

• Makuladegeneration: Försämring av den centrala delen av näthinnan, vilket leder till central synförlust.

• Diabetisk retinopati: Skador på blodkärlen i näthinnan på grund av diabetes.

• Optisk neurit: Inflammation i synnerven, ofta i samband med multipel skleros.

• Retinitis pigmentosa: En grupp ärftliga ögonsjukdomar som påverkar näthinnans förmåga att reagera på ljus (Corn och Koenig, 2004; Silverstone et al., 2000). 

​

Att förstå den specifika orsaken till OVI är avgörande för att kunna fastställa lämpliga behandlings- och hanteringsstrategier för att stödja de drabbade. ​

Cerebral synnedsättning - CVI, är en synnedsättning hos barn som orsakas av en skada eller störning som påverkar synbanorna och syncentra i hjärnan, inklusive de som ansvarar för visuell perception, kognitiv bearbetning och styrning av rörelse (Hall Lueck och Dutton, 2015). Detta tillstånd kan bero på en rad olika neurologiska problem och kräver individanpassade metoder för att stödja berörda individer i deras inlärning och dagliga aktiviteter. 

Kortikal synförlust är ett tillstånd som uppstår på grund av skada eller sjukdom som påverkar en eller båda occipitalloberna i hjärnan, som ansvarar för att bearbeta visuell information. Den primära orsaken hos vuxna är ofta en stroke eller en cerebrovaskulär olycka som påverkar dessa områden. Andra bidragande faktorer kan vara hjärntumörer eller trauma mot occipitalloberna (Corn och Koenig, 2004).

​

Kortikal eller cerebral blindhet är ett tillstånd som leder till betydande synförlust eller total avsaknad av syn på grund av bilaterala skador på synbanorna bakom de laterala knäkropparna, vilka ofta uppträder i kombination med skador på andra delar av hjärnan som ansvarar för syn (Hall Lueck och Dutton, 2015). 

​

Dessa tillstånd kan leda till betydande synnedsättning, vilket påverkar individens förmåga att se även om ögonen fungerar normalt. 

De funktionella konsekvenser av olika ögonsjukdomar eller tillstånd kan ha en betydande inverkan på det dagliga livet och det allmänna välbefinandet. Här följer en kort översikt över några vanliga tillstånd och deras funktionella konsekvenser:

​

• Otillräcklig visuell upplösning och låg central synskärpa: Detta innebär att synen inte är tillräckligt skarp eller tydlig, särskilt inte i den centrala delen av synfältet. Aktiviteter som att se små bosktäver eller text tydligt, köra bil, känna igen ansikten eller utföra detaljerat arbete kan bli svåra. 

• Inadekvat synfält: Detta innebär att synfältet är inskränkt, vilket leder till svårigheter att se hela området framför sig. Ofta påverkas der perifera seendet. Aktiviteter som att köra bil, navigera genom trånga utrymmen och bedöma avstånd kan bli svåra.  

• Nedsatt kontrastkänslighet: Detta avser det visuella systemets sänkta förmåga att upptäcka de minsta skillnaderna i luminans eller färgkontrast mellan ett objekt och dess bakgrund.  

• Suddig, dimmig syn: Ett tillstånd där synen inte är klar, vilket gör att föremål verkar oskarpa eller grumliga. 

• Achromatopsia: Total färgblindhet, ett tillstånd som åtföljs av extrem ljuskänslighet nystagmus och låg synskärpa. 

• Fotofobi: Extrem ljuskänslighet som orsakar obehag eller behov av att kisa eller blunda i ljusa miljöer. Ständigt behov av skyddsglasögon i ljusa förhållanden och undvikanden av utomhusaktiviteter under dagsljus är några konsekvenser.

• Strabism: Felaktig inriktning av ögonen som leder till dubbelseende och problem med djupseende.  

• Amblyopi: Detta tillstånd, ofta kallat "lata ögat", leder till nedsatt syn på ett öga på grund av att hjärnan och ögat inte samarbetar ordentligt. Aktiviteter som kräver exakt hand-öga koordination kan bli svåra. 

• Nystagmus: Ofrivilliga, snabba och upprepande ögonrörelser som leder till skakig och suddig syn samt balans- och koordinationsproblem. 

• Centrala synfältsdefekter och centrala skotom: Synnedsättning i den centrala delen av synfältet, vilket leder till svårigheter att läsa, sy, känna igen ansikten och andra uppgifter som kräver detaljerad central syn. 

• Inskränkt synfält eller perifert skotom: Begränsning av det övergripande synfältet eller blinda fläckar i det perifera synfältet som gör det svårt att upptäcka föremål eller rörelser utanför det centrala synfältet. 

• Visuella perceptionssvårigheter: Svårigheter att tolka, förstå och bearbeta visuell information (Silverstone et al., 2000; Corn och Koenig, 2004). 

​​

Var och ett av dessa tillstånd kan ha en unik inverkan på det dagliga livet, men det finns olika anpassningsstrategier och tekniker som kan hjälpa till att hantera dessa utmaningar. 

Synnedsättning kan ha en betydande inverkan på aktiviteter i det dagliga livet (ADL), vilket är de grundläggande uppgifter som en person behöver för att klara sig självständigt i det dagliga livet. Aktiviteter i det dagliga livet som påverkas av synförlust innefattar: ​​

​

• Literacitet

• Egen vård

• Matlagning

• Hushållsarbete

• Ekonomisk förvaltning 

• Funktionell förflyttning 

• Shopping 

• Fritidsintressen och sociala aktiviteter (Silverstone et al., 2000).​

​​​

Colenbrander, August (2002) Visual Standards, Aspects and Ranges of Vision Loss with emphasis on Population Surveys. Sydney: International Council of Ophthalmology. Available at: https://www.researchgate.net/publication/248343777_Visual_Standards_aspects_and_ranges_of_vision_loss_with_emphasis_on_population_surveys. ( Accessed: 11 January 2025).

Corn, A.L. and Koenig, A.J. (eds) (2004) Foundations of low vision: Clinical and functional perspectives. New York: American Foundation for the Blind, AFB Press. 

Dutton, G.N. and Bax, M. (eds) (2010) Visual Impairment in children due to damage to the brain. London: Mac Keith Press. 

Hall Lueck, A. and Dutton, G.N. (eds) (2015) Vision and the brain. Understanding cerebral visual impairment in children. New York: American Foundation for the blind, AFB Press.

Silverstone, B., Rosenthal, B. and Lang, M. A. (eds) (2000) The Lighthouse Handbook on Vision Impairment and Vision Rehabilitation. New York: Oxford University Press. 

World Health Organization (2016) International statistical classification of diseases and related health problems, 10th revision (ICD-10). Geneva: World Health Organization. 

Zihl, J. and Dutton, G.N. (2015) Cerebral visual impairment in children. Visuoperceptive and visuocognitive disorders. Wien: Springer Verlag.